Det riktiga filmvåldet i Hong Kong

På 90-talet matade filmindustrin i Hong Kong ut massor av våldsamma actionfilmer som ofta berörde organiserad brottslighet. Filmer som till exempel John Woos “The Killer” och “Hard-boiled” är välkända och ses av många som mästerverk inom actiongenren. Själv upptäckte jag dessa filmer något senare, och upptäcker fortfarande många gamla guldkorn.

Något mindre känt är att våldsamheterna inte bara pågick i filmerna, utan även runt Hong Kongs filmindustri.

Hong Kong av idag är en av de säkraste städerna i världen. Brott som involverar skjutvapen är ovanliga, och när de trots allt inträffar blir det ofta stora rubriker. Men på 1990-talet var det annorlunda. Spektakulära rån och våldsbrott där automatvapen och handgranater användes var närmast rutin, och polisen kämpade i motvind.

Kanske berodde den ökade intensiteten i våldet på att Kinas övertagande av Hong Kong började närma sig. För en del kriminella kan det ha känts som sista chansen innan den nya ordningen tog över.

Det var just under denna period som den nya typen av Hong Kong-actionfilmer började ta fart. Det är svårt att inte se en koppling till den verklighet som rådde i Hong Kong där dessa våldsamheter var vardagsmat.

Det finns mycket mer intressant att läsa om gangstervåldet i Hong Kong på 90-talet i denna artikel. Här ska jag istället skriva lite mer om hur våldet faktiskt också letade sig in i filmbranschen.

Sena 1980-talet och tidiga 90-talet var en guldålder för filmen i Hong Kong. Massor av framgångsrika filmer gjordes och pengarna rullade in. Men eftersom att filmproduktion sågs som en säker inkomstkälla sågs den också som ett praktiskt sätt att tvätta smutsiga pengar på. Den organiserade brottsligheten pumpade således in pengar i branschen.

Det gjordes hundratals filmer varje år, vilket ledde till att det ibland rådde brist på både skådespelare och regissörer. För att få som de ville kunde den organiserade brottsligheten ibland använda sig av våldsamma metoder. Det förekom också utpressning mot filmteamen som spelade in filmer på Hong Kongs gator. För att de överhuvudtaget skulle få filma tvingades de betala till brottssyndikaten. Om de inte gjorde det kunde utrustning saboteras och ibland kunde skådespelare hotas.

I januari 1992 stals delar av filmen “All’s Well, Ends Well” innan den hunnit släppas. Ironiskt nog, med tanke på namnet, var det slutscenerna som stals. Filmskaparna krävdes på en stor summa pengar för att scenerna skulle returneras.

anitamui
Anita Mui

Senare samma år örfilade regissören Wong Long Lai (som enligt uppgift även var maffiamedlem) upp skådespelerskan Anita Mui efter att hon hade vägrat sjunga för honom. Dagen efter knivhöggs Wong Long Lai och under efterföljande sjukhusvistelse sköts han ihjäl med nio skott.

Jet Li’s manager Jimmy Choi Chi-Ming sköts ihjäl några dagar senare utanför hans kontor. Choi Chi-Ming ryktas dessutom under slutet av 1980-talet ha fört bort skådespelerskan Carina Lau och tvingat henne flyga till Amsterdam för att medverka i filmen “China White”. Även Andy Lau och Alex Man ska ha tvingats (enligt ryktet under pistolhot) att medverka i samma film. Andy Lau är idag en av Hong Kongs absolut största skådespelare.

Så småningom ebbade populariteten för Hong Kong-filmer ut, färre filmer producerades och mindre pengar rullade in. Detta ungefär samtidigt som den våldsamma situationen i Hong Kong generellt lugnade ner sig. Maffians inblandning i filmindustrin minskade rejält när det blev svårare att tjäna pengar på filmer.

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *