Jag har ett grundläggande problem med superhjälte-filmer. Det tar någonstans mellan en halvtimme och en timme in i varje film att acceptera att jag ska ta de här utspökade figurerna med bisarra dräkter på allvar. Det tar mig liksom ofta ur historien att se någon med en fladdrande mantel som en hjälte som bör tas på allvar. Varför ska jag inte istället bara fnissa okontrollerat? Ofta känns det ju bara löjeväckande. Fortsätt läsa ”Marvel-marathon: Iron Man”