Så har jag äntligen sett David Finchers nytolkning av Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor”. En bra film, helt klart.

Men Fincher har gjort rejält mycket bättre filmer. Detta hamnar nånstans lägre ner på skalan av hans filmer. Dock över Alien 3 och Panic Room.

Det som aldrig upphör att förvåna mig är hur Stieg Larssons ganska så mediokra böcker har kunnat nå såna framgångar världen över. De låg till och med i topp på bestsellerlistan i Hong Kong då jag var där. Det är verkligen ingen storartad litteratur, om än bitvis ganska fängslande. Språket är inte märkvärdigt och inte heller historien egentligen. Det enda lite ovanliga är väl då karaktären Lisbeth Salander. Visst läste jag dem med stort intresse (även om jag faktiskt ledsnade och inte tog mig igenom hela ”Luftslottet som sprängdes”), men jag förstår inte den enorma hypen.

Detta till trots är filmen bra. Rooney Mara är bra som Salander och övriga gör bra insatser. Svenska storstjärnor skymtar förbi i minimala roller. Men som sagt, en medelmåttig Fincher-film.